Oväntad morsa

Min ursprungliga tanke var att jag absolut inte skulle köpa några barnkläder innan april. Anledningen till detta är att jag är en väldigt negativ människa och aldrig vill ta något förgivet eller ta ut segern i förskott. Jag är snarare den som antar att något ska gå fel och att allt ska skita sig. Det är bara sån jag är som person. Jonathan är den totala motsatsen. Han är plusset och jag är minuset. Det är kanske därför det funkar så bra.
Men nu är det så, att jag faktiskt har brutit mitt eget löfte om att inte köpa några kläder innan april. Jag blev lite shoppinggalen förra veckan och köpte flera saker ifrån tradera. Hittade ett par coola kläder som jag inte kunde motstå.
Den här bodyn är min favorit:



Jonathan får helt enkelt finna sig i att det kommer bli en liten rocker utav den här bebisen.

Igår var vi på auroramöte. Aurora är något man får gå på ifall man känner stark ångest och oro inför förlossningen. Ens barnmorska avgör ifall man måste gå på auroramöten och det är sedan den person på auroran som avgör hur många möten man måste gå på, och ifall rädslan är såpas allvarlig att man måste göra kejsarsnitt.
Jag vill inte göra kejsarsnitt. Men att genomgå en vanlig förlossning är något som jag helst hade velat slippa det med.
Tanten vi fick prata med var iaf hur go som helst. Vi satt och pratade i en timme och fick en ny tid i februari. Jag har fått en massa saker jag ska läsa inför nästa möte, då vi gemensamt ska sätta oss ned och skriva en journal på hur jag känner inför olika bedövningar, ifall olika situationer skulle inträffa och hur jag känner inför förlossningen generellt. Bara det känns mycket tryckare. Då vet jag ju att vem det än är som tar hand om mig när jag väl ska föda, kommer att kunna läsa i journalen och veta exakt hur jag känner och vill ha det. Sen att det kanske aldrig blir som man tänkt sig får man ju räkna med. Det kanske visar sig att jag ångrar mig och inte alls vill ha det så som jag trodde.

Ifall det blir en tjej, så har vi bestämt att hon ska heta Aina. 
För mig är det viktigt att namnet betyder någonting och att det finns någon symbolik bakom och jag vill att man ska kunna säga namnet på svenska, engelska och japanska. Ai betyder kärlek på japanska. Ainas riktiga skandinaviska betydelse är dock "den enda". Jonathans första förslag på namn var Anna. Aina är väldigt likt Anna så även han är väldigt nöjd med Aina. 

Ifall det bli en kille så är det just nu Adrian vi känner mest för. Dock betyder Adrian ingenting för mig. Det är de första killnamn vi har kunnat komma överens om. Vi tycker det är fint. Men något mer än så är det inte. Så Adrian är alltså inte spikat ännu, vi kanske stöter på något annat namn vi känner mer för. 

Då vi har rotade runt massa efter lämpliga namn, stötte vi på ett namn som var så fult, att vi började skämta om att döpa barnet till det. Nämligen Ambrosius. Ambrosius är dock vad vi kallar barnet för just nu. Vi vill inte säga "den" eller "det" när vi pratar om Ambrosius, tycker det låter så hemskt. Så istället för att säga "den sparkar!" så säger jag "Ambrosius sparkar", eller "Ambrosius är vaken". Känns mer personligt. Hehe, bara en av alla konstigheter jag och Jonathan har för oss. :)
 

Eftersom förlossningsdatumet är beräknat till den 22 maj, har jag nu klarat av 23 veckor och påbörjat min 24:e. 57% av graviditeten är därmed avklarad och det är 117 dagar kvar till förlossningen. Ja, dvs om ungen är så punklig att den kommer exakt 22 maj. För min del får den gärna födas ett flertal veckor för tidigt. Ju mindre bebis desto lättare för mig.
 
Barnet är nu ungefär 30 cm långt och väger runt 500 g. Hörseln och balanssinnet är välutvecklat, så redan nu har jag påbörjat min ondskefulla hjärntvättning. Bara en halvmeter ifrån min mage är en högtalare placerad. En musikalisk rocker är vad jag satsar på. Nej men, skämt åsido så tror man att barnet blir mer musikaliskt ifall det får lyssna på mycket musik redan när den ligger i magen. När jag är hemma ensam sätter jag mig ofta o spelar piano och sjunger. Har inte vart så mycket gitarr på sistonne, men det handlar om att jag inte har orkat stränga om min stålsträngade. Och nylonen är Martins så den är kvar i Lindome. Elgitarrerna har jag inte ens packat upp ännu. 

Jag ska vara ärlig och rak i det jag skriver och jag tänker inte försöka framställa graviditeten som en dans på rosor. Det handlar inte om att jag är ute efter medlidande, snarare förståelse. Dock är det olika hur man upplever en graviditet och alla "biverkningar" är inte de samma för alla.
Hittills var det den första trimestern som var den jobbigaste, men en bidragande faktor till det var ju att jag fick genomgå den på egen hand, i ett främmande land. Det började med att jag fick en period då jag inte kunde äta någonting alls. Min aptit var borta och jag tyckte allt var äckligt. Denna period varade bara strax över en vecka för att sedan övergå till den värsta perioden jag har haft hittills. En period av spyor. Varje morgon spydde jag och mådde skit. Ibland sträckte sig detta illamående, som i böckerna kallas för morgonillamående, ända in på sena eftermiddagen. Vissa dagar fick jag inte behålla någonting, precis som när man är magsjuk helt enkelt. Jag var flera gånger tvungen att springa av tåget i panik, för att så fort som möjligt leta upp en toalett. En gång hann jag inte av utan satt på golvet med en påse i handen och spydde på tåget. I Japan! Japanerna är livrädda för sjukdomar, så ni kan tänka er vilka blickar man fick. Jag var även tvungen att springa ifrån lektionen flera gånger för att spy. Men när det gäller mina spyminnen ifrån Japan, så måste jag nog säga att den pinsammaste händelse var när jag satt i taxin, på väg till flygplatsen, och spydde. Jag fick ursäkta mig och förklara för taxigubben hur det låg till. Han var jättesnäll och stannade till o med och köpte vatten till mig. Den över 10 timmar långa flygresan hem var hemsk. 

Lite andra biverkningar som jag upplevt hittills är ökad puls och temp vilket gör att jag lätt blir varm, att jag måste upp o pissa jämt o ständigt på nätterna eftersom livmodern trycker på urinblåsan, ökad hårväxt (jippi, va sexigt), tandköttsinflammation, ömma bröst, håll o kramp, trötthet och sammandragningar. Det är tydligen vanligt att man får sammandragningar redan i mitten av graviditeten. Det innebär att min livmoder helt plötsligt spänner sig och drar ihop sig. Ganska läskigt, för jag blir helt stenhård och ibland gör det ont. Efter ett tag släpper det och jag blir normal igen. Tydligen är det ett sätt för min kropp att träna sig inför förlossningen. Så visst, träna på du, tänker jag. För inte fan tänker jag träna nått. 
Jag är iaf glad att jag hittills inte har fått strimmor på magen, halsbränna, förstoppning, svullnad, åderbråck, pigmentfläckar, blodbrist eller graviditetsdiabetes, vilket också är exempel på vanliga biverkningar. Men vem vet, det kommer kanske det också.  

Humöret, känslorna och oron inför förlossningen är ett inlägg för sig. Det får jag försöka dra igenom någon annan gång.
 
Ps. Tack för alla snälla och roliga kommentarer! Kul att höra ifrån gamla bekanta. :)           

Ni som känner mig vet att jag absolut inte hade tänkt skaffa barn vid den här åldern. Så hur kommer det sig då att jag i skrivande stund faktiskt är gravid i 23:e veckan?

Först och främst kan jag ju ta och ventilera mina åsikter kring abort. Jag är inte emot abort och respekterar andras beslut om att genomföra det. Där emot är jag emot att göra sena aborter. För mig personligen är det försent redan vid vecka 10. Med det sagt, kan jag ju ta och förklara hur det mest otänkbara faktiskt har blivit verklighet. 
 
Jag hade mens bara några veckor innan jag åkte till Japan för att genomföra mina 13 veckors långa studier. Väl i Japan började jag känna mig allt annat än normal. Jag började svimma på tågen och spy varje morgon. Jag fick något som jag trodde var min vanliga mens, så att jag skulle vara gravid var inte något jag tänkte på i första taget. Den sjunde veckan i Japan köpte jag dock ett test som jag redan innan kände skulle vara positivt. Det var mest i bekräftande syfte som jag pissade på stickan och väntade på att plustecknet skulle dyka upp. Vilket det också gjorde. 
Först visste jag inte hur jag skulle tackla hela situationen. Att göra abort i Japan var i alla fall inte aktuellt, så i sånna fall hade jag behövt avbryta min vistelse (som jag redan betalat för) och åka hem. Jag tänkte på alla upplevelser och alla pengar som skulle gå till spillo, samtidigt som jag var mycket medveten om att ett eventuellt barn skulle kosta så mycket mycket mer. Inte bara rent ekonomiskt, utan det skulle även kosta mig min ungdom och en del av mina drömmar och framtidsplaner. 
Mitt tredje val var att göra abort efter resan. Simpel matte visade att barnet skulle vara minst 15 veckor då resan var över.  
15 veckor. Den har då fått sina fingeravtryck, sina ansiktsdrag, könet kan ses med ultraljud, det är en männsika i mina ögon. En individ. Inte bara vilken individ som helst, utan mitt barn. Jag skulle aldrig kunna leva med beslutet att mörda mitt egna barn. Min son eller kanske min dotter. 
Att bestämma ett exakt ögonblick då fostret blir en människa går inte. Det finns för mycket olika åsikter kring vad det rätta svaret skulle vara.  Det ända man kan göra är att bilda sin egna åsikt kring ämnet, för att sedan kunna fatta sånna här livsavgörande beslut med gått samvete.
Saken är den, att ifall jag hade varit hemma i Sverige när jag insåg att jag var gravid, så hade jag ju gjort abort direkt utan att tveka. Men för mig är barnet i tidigt skede, inget barn. Icke att förnekas, så är det ju en början till ett barn. Till mitt barn. Men någonstans drar väll alla sin gräns. Jag menar, varje enstaka spermie kan betraktas som en början.
 
Det var i alla fall lite tankar bakom mitt beslut.

Efter att jag bestämt mig för att genomföra min resa som jag hade planerat, och därmed behålla barnet, var det många tankar som fyllde mitt huvud. 
Jag är egentligen inte redo att lämna min ungdom. Jag blev jätteledsen när jag fick höra att Dir en Grey ska komma till Metaltown nu till sommarn, för jag hade så gärna velat se dem. Även sörjer jag att det inte blir någon Roskilde.  
Men barnet sparkar näst intill oavbrutet, vi har fått lyssna på hjärtljudet och fått uppleva två ultraljud. Alla verkar trots allt ha moderskänslor inom sig. För nu längtar jag till maj. Jag vill tro att det inte bara handlar om att jag är fruktansvärt trött på det här med att vara gravid. Jag vill tro att det även är något annat inom mig som gör att jag längtar tills att barnet har slutat snylta på min mat o kroppsvärme.  

Slutligen måste jag ge alla ett litet tips - Köp inte det där röda paketet kondomer på apoteket.  Uppenbarligen gjorde de inte sitt jobb.



Våran bebis. Huvudet ses på högersidan. Sedan är det ju kroppen och den suddiga sak man ser ovanför kroppen är en arm. Även ett ben kan urskiljas.