Oväntad morsa

Eftersom förlossningsdatumet är beräknat till den 22 maj, har jag nu klarat av 23 veckor och påbörjat min 24:e. 57% av graviditeten är därmed avklarad och det är 117 dagar kvar till förlossningen. Ja, dvs om ungen är så punklig att den kommer exakt 22 maj. För min del får den gärna födas ett flertal veckor för tidigt. Ju mindre bebis desto lättare för mig.
 
Barnet är nu ungefär 30 cm långt och väger runt 500 g. Hörseln och balanssinnet är välutvecklat, så redan nu har jag påbörjat min ondskefulla hjärntvättning. Bara en halvmeter ifrån min mage är en högtalare placerad. En musikalisk rocker är vad jag satsar på. Nej men, skämt åsido så tror man att barnet blir mer musikaliskt ifall det får lyssna på mycket musik redan när den ligger i magen. När jag är hemma ensam sätter jag mig ofta o spelar piano och sjunger. Har inte vart så mycket gitarr på sistonne, men det handlar om att jag inte har orkat stränga om min stålsträngade. Och nylonen är Martins så den är kvar i Lindome. Elgitarrerna har jag inte ens packat upp ännu. 

Jag ska vara ärlig och rak i det jag skriver och jag tänker inte försöka framställa graviditeten som en dans på rosor. Det handlar inte om att jag är ute efter medlidande, snarare förståelse. Dock är det olika hur man upplever en graviditet och alla "biverkningar" är inte de samma för alla.
Hittills var det den första trimestern som var den jobbigaste, men en bidragande faktor till det var ju att jag fick genomgå den på egen hand, i ett främmande land. Det började med att jag fick en period då jag inte kunde äta någonting alls. Min aptit var borta och jag tyckte allt var äckligt. Denna period varade bara strax över en vecka för att sedan övergå till den värsta perioden jag har haft hittills. En period av spyor. Varje morgon spydde jag och mådde skit. Ibland sträckte sig detta illamående, som i böckerna kallas för morgonillamående, ända in på sena eftermiddagen. Vissa dagar fick jag inte behålla någonting, precis som när man är magsjuk helt enkelt. Jag var flera gånger tvungen att springa av tåget i panik, för att så fort som möjligt leta upp en toalett. En gång hann jag inte av utan satt på golvet med en påse i handen och spydde på tåget. I Japan! Japanerna är livrädda för sjukdomar, så ni kan tänka er vilka blickar man fick. Jag var även tvungen att springa ifrån lektionen flera gånger för att spy. Men när det gäller mina spyminnen ifrån Japan, så måste jag nog säga att den pinsammaste händelse var när jag satt i taxin, på väg till flygplatsen, och spydde. Jag fick ursäkta mig och förklara för taxigubben hur det låg till. Han var jättesnäll och stannade till o med och köpte vatten till mig. Den över 10 timmar långa flygresan hem var hemsk. 

Lite andra biverkningar som jag upplevt hittills är ökad puls och temp vilket gör att jag lätt blir varm, att jag måste upp o pissa jämt o ständigt på nätterna eftersom livmodern trycker på urinblåsan, ökad hårväxt (jippi, va sexigt), tandköttsinflammation, ömma bröst, håll o kramp, trötthet och sammandragningar. Det är tydligen vanligt att man får sammandragningar redan i mitten av graviditeten. Det innebär att min livmoder helt plötsligt spänner sig och drar ihop sig. Ganska läskigt, för jag blir helt stenhård och ibland gör det ont. Efter ett tag släpper det och jag blir normal igen. Tydligen är det ett sätt för min kropp att träna sig inför förlossningen. Så visst, träna på du, tänker jag. För inte fan tänker jag träna nått. 
Jag är iaf glad att jag hittills inte har fått strimmor på magen, halsbränna, förstoppning, svullnad, åderbråck, pigmentfläckar, blodbrist eller graviditetsdiabetes, vilket också är exempel på vanliga biverkningar. Men vem vet, det kommer kanske det också.  

Humöret, känslorna och oron inför förlossningen är ett inlägg för sig. Det får jag försöka dra igenom någon annan gång.
 
Ps. Tack för alla snälla och roliga kommentarer! Kul att höra ifrån gamla bekanta. :)