Oväntad morsa

Ni som känner mig vet att jag absolut inte hade tänkt skaffa barn vid den här åldern. Så hur kommer det sig då att jag i skrivande stund faktiskt är gravid i 23:e veckan?

Först och främst kan jag ju ta och ventilera mina åsikter kring abort. Jag är inte emot abort och respekterar andras beslut om att genomföra det. Där emot är jag emot att göra sena aborter. För mig personligen är det försent redan vid vecka 10. Med det sagt, kan jag ju ta och förklara hur det mest otänkbara faktiskt har blivit verklighet. 
 
Jag hade mens bara några veckor innan jag åkte till Japan för att genomföra mina 13 veckors långa studier. Väl i Japan började jag känna mig allt annat än normal. Jag började svimma på tågen och spy varje morgon. Jag fick något som jag trodde var min vanliga mens, så att jag skulle vara gravid var inte något jag tänkte på i första taget. Den sjunde veckan i Japan köpte jag dock ett test som jag redan innan kände skulle vara positivt. Det var mest i bekräftande syfte som jag pissade på stickan och väntade på att plustecknet skulle dyka upp. Vilket det också gjorde. 
Först visste jag inte hur jag skulle tackla hela situationen. Att göra abort i Japan var i alla fall inte aktuellt, så i sånna fall hade jag behövt avbryta min vistelse (som jag redan betalat för) och åka hem. Jag tänkte på alla upplevelser och alla pengar som skulle gå till spillo, samtidigt som jag var mycket medveten om att ett eventuellt barn skulle kosta så mycket mycket mer. Inte bara rent ekonomiskt, utan det skulle även kosta mig min ungdom och en del av mina drömmar och framtidsplaner. 
Mitt tredje val var att göra abort efter resan. Simpel matte visade att barnet skulle vara minst 15 veckor då resan var över.  
15 veckor. Den har då fått sina fingeravtryck, sina ansiktsdrag, könet kan ses med ultraljud, det är en männsika i mina ögon. En individ. Inte bara vilken individ som helst, utan mitt barn. Jag skulle aldrig kunna leva med beslutet att mörda mitt egna barn. Min son eller kanske min dotter. 
Att bestämma ett exakt ögonblick då fostret blir en människa går inte. Det finns för mycket olika åsikter kring vad det rätta svaret skulle vara.  Det ända man kan göra är att bilda sin egna åsikt kring ämnet, för att sedan kunna fatta sånna här livsavgörande beslut med gått samvete.
Saken är den, att ifall jag hade varit hemma i Sverige när jag insåg att jag var gravid, så hade jag ju gjort abort direkt utan att tveka. Men för mig är barnet i tidigt skede, inget barn. Icke att förnekas, så är det ju en början till ett barn. Till mitt barn. Men någonstans drar väll alla sin gräns. Jag menar, varje enstaka spermie kan betraktas som en början.
 
Det var i alla fall lite tankar bakom mitt beslut.

Efter att jag bestämt mig för att genomföra min resa som jag hade planerat, och därmed behålla barnet, var det många tankar som fyllde mitt huvud. 
Jag är egentligen inte redo att lämna min ungdom. Jag blev jätteledsen när jag fick höra att Dir en Grey ska komma till Metaltown nu till sommarn, för jag hade så gärna velat se dem. Även sörjer jag att det inte blir någon Roskilde.  
Men barnet sparkar näst intill oavbrutet, vi har fått lyssna på hjärtljudet och fått uppleva två ultraljud. Alla verkar trots allt ha moderskänslor inom sig. För nu längtar jag till maj. Jag vill tro att det inte bara handlar om att jag är fruktansvärt trött på det här med att vara gravid. Jag vill tro att det även är något annat inom mig som gör att jag längtar tills att barnet har slutat snylta på min mat o kroppsvärme.  

Slutligen måste jag ge alla ett litet tips - Köp inte det där röda paketet kondomer på apoteket.  Uppenbarligen gjorde de inte sitt jobb.



Våran bebis. Huvudet ses på högersidan. Sedan är det ju kroppen och den suddiga sak man ser ovanför kroppen är en arm. Även ett ben kan urskiljas.