1 september
Det är nu man motvilligt måste inse att sommaren faktiskt är slut.
Även om det här utan tvekan, har varit den jobbigaste sommaren i mitt liv, så vill jag ändå inte att den ska vara över. För jag klarar inte av vinterhalvåret. Jag hatar allt som har med vintern att göra. Mörker och kyla kommer fylla dagarna och det kommer bli allt svårare att ta sig upp på morgonen.
En del av mig vill bara fly och förtränga allting. Den oansvarliga sidan vill ge upp men den har än så länge inte tagit över.
Det värsta är nätterna. Dagarna kan man alltid ta sig igenom på ett eller annat sätt. Tankarna kan ockuperas av de mest obetydliga ting, allt för att hållas borta ifrån det som är smärtsamt. Men på nätterna kan man inte fly. På nätterna ligger jag i mörkret intill en snarkande Jonathan och känner mig fångad. Hur jag än gör så kan jag inte fly ifrån mina tankar på nätterna. Jag brukar ligga och läsa i ett par timmar, då känner jag mig fri. Men så fort jag slår ihop boken försvinner den känslan.
På nätterna känns det som att jag är fast i en storm. Jag får grepp om en lycktstolpe och håller i allt vad jag kan. Runt om mig blåser det så mycket att fötterna lyfter ifrån marken. Men desperat håller jag fortfarande kvar mitt grepp och kämpar för att inte tappa taget. Jag är livrädd för att tappa taget.
Lycktstolpen är mitt förstånd. 
