Oväntad morsa

Sitter och sörplar på en varm kopp kaffe och känner mig allmänt risig. Jag har ont i ryggen pga en mensvärk som jag var övertygad om skulle försvinna efter jag fött barn. För det brukar vara så för de flesta. Så var det för mamma, och så var det för mormor. Mamma berättade att hon kunde bli tvungen att sjukskriva sig när hon var yngre, pga den enorma värk. Riktigt så illa är det inte för mig idag, men ibland är det.

Jag körde ut gp själv för första gången förra söndagen. Jag började strax efter2 och kom hem strax innan 8.. en runda som ska ta 3 timmar tog 6 timmar för mig. Jag förbannar alla idioter som är för nonchalanta för att märka sitt hus eller sin brevlåda. Hur i helvete ska jag kunna veta vad det är för husnr om det inte står någonstans??

Är trött på att bara få en massa motgångar uppslängda i ansiktet helas tiden. Ibland kan jag nästan känna mig sjuk av avundjuka och frustration, på människor som bara kan glida omkring utan svårigheter. Folk som inte uppskattar vad de har och tar allt förgivet.
JAG FÅR INTE ENS STUDERA PÅ FUCKING JÄVLA KOMVUX!!
...
Jag får inte jobb. Jag vet vad jag vill jobba med. Vad jag vill utbilda mig till. Jag har alltid haft bra betyg och kämpat trots att det hade varit lättare att ge upp. "Vi ska aldrig stänga dörrarna för männickor". Bullshit!
Det är inte det att jag stter och tycker synd om migsjälv, utan helt enkelt det att jag har börjat ge upp. Det finns en gräns över hur mycket en männsika klarar av.

Sen är ju vintern påväg. Vintern med alla dess "festligheter". Födelsedagar, jul, nyår. Det är ju jobbigt nog att mamma är borta. Men tack vara min barnsliga, giriga släkt så kommer vi som lever aldrig kunna vara samlade i samma rum igen. Martin ska dessutom opereras nu igen, så han kommer vara på sjukhuset över jul.

Jag är förbannad men måste vara samlad och låtsas att allt är bra. Känner mig stresad över att tiden går och jag gör "ingenting". Jag vill ju inte ha det såhär. Men det är svårt när livet och samhället motarbetar mig hela tiden.