Ams
Skulle som sagt till arbetsförmedlingen på obligatoriskt infomöte ang jobbgarantin för ungdomar.
Förberedde genom att göra fruktsallad och ta med mig böcker till Adrian.
Fick släpa på allt då Jonathan tagit med nyckeln till barnvagnsutrymmet..
Väl där är det en 30 - 40 ungdomar som sitter och väntar. Det kommer en tant som välkomnar alla och ber oss stiga in i ett rum. Jag går sist då jag var tvungen att få ihop alla grejer i famnen. När jag ska kliva in stänger hon dörren mitt framför näsan på mig. Har aldrig känt mig så förnedrad i hela mitt liv.
Jag bankar på dörren, kärringen kliver ut och stänger efter sig.
"Du ska väll inte in här?"
"Jo det ska jag.."
"Du kan inte ha med dig honom."
"Jag fick information om det här mötet i förrgår. Det stod klart och tydligt att ifall man inte kommer så skrivs man ut."
"Vi kan inte hjälpa att du inte har någon barnomsorg!"
"Jag har barnomsorg! Men jag har bara rätt till 15 timmar i veckan eftersom jag är ARBETSLÖS!"
"Du måste ha full barnomsorg, dvs varje dag! Det här är ett heltidsåtagande, du kan när som helst bli inkallad till möten."
"Är det så svårt att få reda på saker en vecka i förväg??"
"Ja det är såhär det fungerar. Det sitter 30-40 ungdomar där inne, du kan inte ha med dig honom in. Vi kan som sagt inte hjälpa att du inte har någon barnomsorg."
"Men jag HAR barnomsorg!!"
Hur ska jag kunna betala för full barnomsorg om jag inte har något jobb? Hon var så otrevlig kärringen att jag gick därifrån med gråten i halsen.
Jag hade kämpat för att komma dit i tid, kånkat på Adrian, skrapat bilen etc och så stänger de dörren framför näsan på mig.
Och förresten tvivlar jag starkt på att det här mötet var någon jäkla impulsgrej. Med tanke på att det var så många som skulle vara där, så måste det ju varit inplannerat ganska länge. Eller?
Blir så arg och ledsen.
Gick till mormor och morfar efteråt och beklagade mig. Mormor gjorde pannkakor, Adrian var jätteglad och jag blev också på bättre humör.
Men som sagt, känner mig så fruktansvärt kränkt. Kommer aldrig glömma känslan av när hon stängde dörren framför mig. Det var dessutom en glasdörr, vi hade ögonkontakt när hon stängde. Fy fan säger jag bara.
Dessutom står det ingenstans på kallelsen att man inte får ha med sig barn.
Förberedde genom att göra fruktsallad och ta med mig böcker till Adrian.
Fick släpa på allt då Jonathan tagit med nyckeln till barnvagnsutrymmet..
Väl där är det en 30 - 40 ungdomar som sitter och väntar. Det kommer en tant som välkomnar alla och ber oss stiga in i ett rum. Jag går sist då jag var tvungen att få ihop alla grejer i famnen. När jag ska kliva in stänger hon dörren mitt framför näsan på mig. Har aldrig känt mig så förnedrad i hela mitt liv.
Jag bankar på dörren, kärringen kliver ut och stänger efter sig.
"Du ska väll inte in här?"
"Jo det ska jag.."
"Du kan inte ha med dig honom."
"Jag fick information om det här mötet i förrgår. Det stod klart och tydligt att ifall man inte kommer så skrivs man ut."
"Vi kan inte hjälpa att du inte har någon barnomsorg!"
"Jag har barnomsorg! Men jag har bara rätt till 15 timmar i veckan eftersom jag är ARBETSLÖS!"
"Du måste ha full barnomsorg, dvs varje dag! Det här är ett heltidsåtagande, du kan när som helst bli inkallad till möten."
"Är det så svårt att få reda på saker en vecka i förväg??"
"Ja det är såhär det fungerar. Det sitter 30-40 ungdomar där inne, du kan inte ha med dig honom in. Vi kan som sagt inte hjälpa att du inte har någon barnomsorg."
"Men jag HAR barnomsorg!!"
Hur ska jag kunna betala för full barnomsorg om jag inte har något jobb? Hon var så otrevlig kärringen att jag gick därifrån med gråten i halsen.
Jag hade kämpat för att komma dit i tid, kånkat på Adrian, skrapat bilen etc och så stänger de dörren framför näsan på mig.
Och förresten tvivlar jag starkt på att det här mötet var någon jäkla impulsgrej. Med tanke på att det var så många som skulle vara där, så måste det ju varit inplannerat ganska länge. Eller?
Blir så arg och ledsen.
Gick till mormor och morfar efteråt och beklagade mig. Mormor gjorde pannkakor, Adrian var jätteglad och jag blev också på bättre humör.
Men som sagt, känner mig så fruktansvärt kränkt. Kommer aldrig glömma känslan av när hon stängde dörren framför mig. Det var dessutom en glasdörr, vi hade ögonkontakt när hon stängde. Fy fan säger jag bara.
Dessutom står det ingenstans på kallelsen att man inte får ha med sig barn.
Update
1 vecka och 6 dagar sedan jag skrev.
Jag kan inte skylla på att jag inte har tid. Tid har jag gått om.
Jag har lämnat Adrian hos dagmamman och besökt graven. Får dåligt samvete av att jag inte besöker den så ofta, men det ska ju inte kännas som ett tvång heller. Jag vill försöka tro att mamma är med oss överallt och inte bara ligger nergrävd i jorden.
På måndag är det äntligen dags för storseans med Terry Evans! Jag har väntat i flera månder på detta. Jag och Malin köpte biljetter för längesen. Ska bli spännande. Hela min tro kommer avgöras i den här seansen. För er som inte vet, så är Terry Evans den där engelsmannen som är med i programmet "det okända".
En del av mig tror på det, men en annan del av mig tror inte. Jag hoppas Terry kan få tyst på mitt tvivel. Hade varit så skönt att faktikt tro på någonting och känna stöd och tröst i att mamma fortfarande finns.
Imorgon ska jag till arbetsförmedlingen på obligatoriskt jobbmöte. Fick ett brev om detta igår. Igår! Kommer man inte på mötet så blir man utskriven. Blir så förbannad. De tror att bara för att man inte har jobb, så har man ingenting. Adrian kommer jag bli tvungen att ta med. Jag hoppas verkligen att han skapar kaos där, river ner allt och gapar och skriker. :) Ifall de klagar så är det bara o säga att "hade ni sagt till mig en vecka i förvag så hade jag kunnat ordna med hans dagmamma. Men jag fick reda på detta möte i förrgår och då blir det såhär!".
Kl 10.15.. får ta med mig fruktsallad till Adrian.
Skulle egentligen ta och städa idag. Får se hur det blir med det.
För ett par veckor sedan bytte vi till vinterdäck..
Jag kan inte skylla på att jag inte har tid. Tid har jag gått om.
Jag har lämnat Adrian hos dagmamman och besökt graven. Får dåligt samvete av att jag inte besöker den så ofta, men det ska ju inte kännas som ett tvång heller. Jag vill försöka tro att mamma är med oss överallt och inte bara ligger nergrävd i jorden.
På måndag är det äntligen dags för storseans med Terry Evans! Jag har väntat i flera månder på detta. Jag och Malin köpte biljetter för längesen. Ska bli spännande. Hela min tro kommer avgöras i den här seansen. För er som inte vet, så är Terry Evans den där engelsmannen som är med i programmet "det okända".
En del av mig tror på det, men en annan del av mig tror inte. Jag hoppas Terry kan få tyst på mitt tvivel. Hade varit så skönt att faktikt tro på någonting och känna stöd och tröst i att mamma fortfarande finns.
Imorgon ska jag till arbetsförmedlingen på obligatoriskt jobbmöte. Fick ett brev om detta igår. Igår! Kommer man inte på mötet så blir man utskriven. Blir så förbannad. De tror att bara för att man inte har jobb, så har man ingenting. Adrian kommer jag bli tvungen att ta med. Jag hoppas verkligen att han skapar kaos där, river ner allt och gapar och skriker. :) Ifall de klagar så är det bara o säga att "hade ni sagt till mig en vecka i förvag så hade jag kunnat ordna med hans dagmamma. Men jag fick reda på detta möte i förrgår och då blir det såhär!".
Kl 10.15.. får ta med mig fruktsallad till Adrian.
Skulle egentligen ta och städa idag. Får se hur det blir med det.
För ett par veckor sedan bytte vi till vinterdäck..
Skit
Sitter och sörplar på en varm kopp kaffe och känner mig allmänt risig. Jag har ont i ryggen pga en mensvärk som jag var övertygad om skulle försvinna efter jag fött barn. För det brukar vara så för de flesta. Så var det för mamma, och så var det för mormor. Mamma berättade att hon kunde bli tvungen att sjukskriva sig när hon var yngre, pga den enorma värk. Riktigt så illa är det inte för mig idag, men ibland är det.
Jag körde ut gp själv för första gången förra söndagen. Jag började strax efter2 och kom hem strax innan 8.. en runda som ska ta 3 timmar tog 6 timmar för mig. Jag förbannar alla idioter som är för nonchalanta för att märka sitt hus eller sin brevlåda. Hur i helvete ska jag kunna veta vad det är för husnr om det inte står någonstans??
Är trött på att bara få en massa motgångar uppslängda i ansiktet helas tiden. Ibland kan jag nästan känna mig sjuk av avundjuka och frustration, på människor som bara kan glida omkring utan svårigheter. Folk som inte uppskattar vad de har och tar allt förgivet.
JAG FÅR INTE ENS STUDERA PÅ FUCKING JÄVLA KOMVUX!!
...
Jag får inte jobb. Jag vet vad jag vill jobba med. Vad jag vill utbilda mig till. Jag har alltid haft bra betyg och kämpat trots att det hade varit lättare att ge upp. "Vi ska aldrig stänga dörrarna för männickor". Bullshit!
Det är inte det att jag stter och tycker synd om migsjälv, utan helt enkelt det att jag har börjat ge upp. Det finns en gräns över hur mycket en männsika klarar av.
Sen är ju vintern påväg. Vintern med alla dess "festligheter". Födelsedagar, jul, nyår. Det är ju jobbigt nog att mamma är borta. Men tack vara min barnsliga, giriga släkt så kommer vi som lever aldrig kunna vara samlade i samma rum igen. Martin ska dessutom opereras nu igen, så han kommer vara på sjukhuset över jul.
Jag är förbannad men måste vara samlad och låtsas att allt är bra. Känner mig stresad över att tiden går och jag gör "ingenting". Jag vill ju inte ha det såhär. Men det är svårt när livet och samhället motarbetar mig hela tiden.
Jag körde ut gp själv för första gången förra söndagen. Jag började strax efter2 och kom hem strax innan 8.. en runda som ska ta 3 timmar tog 6 timmar för mig. Jag förbannar alla idioter som är för nonchalanta för att märka sitt hus eller sin brevlåda. Hur i helvete ska jag kunna veta vad det är för husnr om det inte står någonstans??
Är trött på att bara få en massa motgångar uppslängda i ansiktet helas tiden. Ibland kan jag nästan känna mig sjuk av avundjuka och frustration, på människor som bara kan glida omkring utan svårigheter. Folk som inte uppskattar vad de har och tar allt förgivet.
JAG FÅR INTE ENS STUDERA PÅ FUCKING JÄVLA KOMVUX!!
...
Jag får inte jobb. Jag vet vad jag vill jobba med. Vad jag vill utbilda mig till. Jag har alltid haft bra betyg och kämpat trots att det hade varit lättare att ge upp. "Vi ska aldrig stänga dörrarna för männickor". Bullshit!
Det är inte det att jag stter och tycker synd om migsjälv, utan helt enkelt det att jag har börjat ge upp. Det finns en gräns över hur mycket en männsika klarar av.
Sen är ju vintern påväg. Vintern med alla dess "festligheter". Födelsedagar, jul, nyår. Det är ju jobbigt nog att mamma är borta. Men tack vara min barnsliga, giriga släkt så kommer vi som lever aldrig kunna vara samlade i samma rum igen. Martin ska dessutom opereras nu igen, så han kommer vara på sjukhuset över jul.
Jag är förbannad men måste vara samlad och låtsas att allt är bra. Känner mig stresad över att tiden går och jag gör "ingenting". Jag vill ju inte ha det såhär. Men det är svårt när livet och samhället motarbetar mig hela tiden.
