Oväntad morsa

Jag trodde jag hade skapat ett inlägg här. Den 17 maj kl 05.56 skapade jag nämligen ett inlägg och la upp någonstans. Men inte var det här. Det var på min gamla blogg. (alienated.blogg.se) Jävla klant. Men såhär skrev jag iaf då:

"Låt mig dö

det är så det känns
så fruktansvärt jävla ont.
ta bort smärtan någon

kan inte skriva mer nu. nu åker vi in.

2009-05-17 @ 05:56:12"

Förlossningen

Jag vaknade kl 4 av att jag hade "mensvärk" och var tvungen att kliva upp. jag fick en sammandragning och allt var som vanligt. Har ju haft väldigt mycket sammandragningar på sistonne. Jag gick och la mig igen och lyckades nästan somna när jag 4.50 kände som en liten explosion i magen. Jag förstod att vattnet måste ha gått, och tänkte bege mig till toaletten. Ställde mig upp, tog ett par ste och "splash". "Jonathan!! ... ...Jonathan!!.... ....JONATHAN!!" Han vaknade tillslut, såg ner p¨å golvet och förstod. Jag var tvungen att ta mig till duschen och Jonathan fick äran att torka upp pölen.
Jag tog ett bad och pratade med en barnmorska från Mölndals bb. Då fostervattnet var klart, var det absolut ingen panik att åka in, utan jag blev tillsagd att jag kunde stanna kvar hemma. Man kan trots allt gå i två dygn efter att vattnet har gått. Dock hade jag börjat få värkar så vi förstod att barnet skulle komma samma dag, dock tänkte vi att det nog inte skulle bli förens på kvällen.
Jonathan packade väskan inför bb och jag försökte ligga i badet så länge som möjligt, men gick upp efter ett tag då jag verkligen började få riktigt ont. Denna smärta blev väldigt snabbt värre och vi ringde till bb igen. Fostervattnet hade fått bruna fläckar i sig - gammalt blod. Jag började få så ont att att inte åka till bb var uteslutet. Jag lyckades skriva ett inlägg lite snabbt (i fel blogg dock) och vi åkte sedan in strax efter det.

Kl 7 skrevs jag inte på förlossningen, jag var då öppen 4 cm. Det är från och med att man är öppen 4 cm som man brukar säga att förlossningen har börjat.
Jag börjar ta lustgas vid 7.30. Kl 7.45 tar jag ett bad, för även det är en form av smärtlindring. Vid det här laget hade jag bestämt mig för att ta eda (ryggbedövning) för jag kände att jag inte skulle klara av det annars. Den smärta jag kände vid varje värk går inte att beskriva, och jag visste att det bara skulle bli värre. Jag pratade med min barnmorska och vi bestämde att när jag är öppen runt 8 cm så ska jag få eda. Om man lägger bedövningen för tidigt är risken att förlossningen stannar upp och drar ut jättemycket på tiden. Och en marathonförlossningen på 2 dygn var inget jag ville vara med om. Så vi avvaktade. Bara en kort stund senare fick jag vara med om mitt livs värsta ögonblick. Jag fick 3 extremt smärtsamma värkar i rad - så fort den första började ta slut, kom nästa. Jag kunde inte ta lustgasen, jag försökte i panik ta mig upp ur badet, jag skrek, skrek och skrek lite till. Jag kan inte med ord beskriva den panik och den smärta jag kände. Det var fruktansvärt. Barnmorskan kallade efter någon som skulle lägga bedövning och jag blev hjälpt till sängen. I badkaret låg det blod. Väl på plats i sängen hör jag hur min barnmorska viskar till Jonathan "det är försent med bedövning nu". Då fick jag verkligen panik! Och blev arg. Vadå? Vi hade ju ebstämt att jag skulle få bedövning, snälla ta bort smärtan!!
Jag hade alltså öppnat mig de sista 6 cm på bara en halvtimme. Antagligen på mindre tid än så. Antagligen hände de då jag fick 3 monstervärkar i rad. För er som inte är insatt i det här med förlossningar, kan jag tillägga att man ska öppna sig 1 cm i timmen. I TIMMEN!
Då var det dags för krystningsskedet. Enorm smärta här också, men ingenting kan någonsin jämföras vid upplevelsen i badkaret. Varje krystvärk förde mig närmare målet och det kändes iaf skönt att veta. Huvudet åkt ut lite, för att sedan åka in igen. Under nästa värk åkte det ut lite till, sedan in igen. Så höll det på i en o en halv timme tills det slutligen fastande, för att sedan sitta fast där i väntan på nästa värk. Det kändes som att jag höll på att spricka. Det är ju det jag varit rädd för hela tiden - att spricka där nere. Det sved som fan och jag låg o svor över att nästa värk skulle ta så långt tid på sig att komma. Tillslut kom den. Tillslut kom han.
Det var en sån lättnad att känna hur denna varma, blöta  klump bara åkte ut ur mig.
Denna kladdiga lille varelse blev lagd å mitt bröst och vi fick se hur han öppnade ögonen för första gången.
Jonathan fick klippa navelsträngen och jag fick förbereda mig på att krysta ut moderkakan också. Men de var inga problem. Jag frågade ifall jag hade spruckit nått där nere, för de sved iaf som fan. Men det hade jag inte! :) Lycka!


Första bilden efter förlossningen


Ja, ni ser nog vad som står.


Den stolta fadern

Jag kommer lägga upp fler bilder i min bilddagbok.
http://alienated.bilddagboken.se/

Lille Adrian är idag 4 dagar gammal, så jag har egentligen massor att berätta, men kan inte skriva ner allt nu. Lyckades iaf få ner en ganska så rörigt beskriven förlossningshistoria. :)