Trötta
De här med att allt är så himla lätt kan jag ju ta och äta upp.
Nu är vi sjukt trötta. De senaste tre nätterna har varit hemska. Lillen har vaknat vid 3 varje natt och sen inte somnat om igen, vilket innebär att jag inte heller fått sova. Jonathan har fått sova mer än mig på nätterna och har därför gått upp tidigare och haft hand om Adrian, så att jag har kunnat sno ett par timmars sömn på morgonen/förmiddagen istället.
Det är så frustrerande att inte veta vad lillen alltid vill. Man vill ju att han ska vara nöjd hela tiden, men det är omöjligt.
Att vara såhär trött gör mig sur. Jag går omkring och är på dåligt humör och har nästan inget tålamod. Inte så bra när man har ett spädbarn att ta hand om. Jag vill inte bli arg på honom, men det blir jag. Det mesta lyckas jag pressa undan inom mig, men lite sipprar ut i form av att jag kanske höjer rösten lite (Vad vill du!!!??) eller att jag gungar honom lite väl fort i min famn.
Men allt hade varit så mycket jobbigare ifall Jonathan och jag inte hade haft en sån bra relation. Vi har så sjukt kul tillsammans och lägger in en stor portion humor i allt. Inatt låg vi och skrattade åt hela situationen för att den var så jobbig.. men ändå komisk. Klockan var runt 5, Adrian skrek och ville inte sova, den lilla katten jagade våra fötter (vilket är väldigt smärtsamt) och den stora gjorde sin "fatsoattack". (denna attack innebär att hon med all sin vikt lägger sig på något lämpligt offer, denna natt Adrian.)
"Ja.. de var ju inte de här man hade räknat med för ett år sen... "
Jag försökte fly ifrån allt oväsen genom att hålla för öronen.
"Håll inte för öronen, du ska också höra!!"
Dumma Jonathan :(
Men när allt kommer omkring, kan man ju inte vara arg på honom. Inte på riktigt.
Nu är vi sjukt trötta. De senaste tre nätterna har varit hemska. Lillen har vaknat vid 3 varje natt och sen inte somnat om igen, vilket innebär att jag inte heller fått sova. Jonathan har fått sova mer än mig på nätterna och har därför gått upp tidigare och haft hand om Adrian, så att jag har kunnat sno ett par timmars sömn på morgonen/förmiddagen istället.
Det är så frustrerande att inte veta vad lillen alltid vill. Man vill ju att han ska vara nöjd hela tiden, men det är omöjligt.
Att vara såhär trött gör mig sur. Jag går omkring och är på dåligt humör och har nästan inget tålamod. Inte så bra när man har ett spädbarn att ta hand om. Jag vill inte bli arg på honom, men det blir jag. Det mesta lyckas jag pressa undan inom mig, men lite sipprar ut i form av att jag kanske höjer rösten lite (Vad vill du!!!??) eller att jag gungar honom lite väl fort i min famn.
Men allt hade varit så mycket jobbigare ifall Jonathan och jag inte hade haft en sån bra relation. Vi har så sjukt kul tillsammans och lägger in en stor portion humor i allt. Inatt låg vi och skrattade åt hela situationen för att den var så jobbig.. men ändå komisk. Klockan var runt 5, Adrian skrek och ville inte sova, den lilla katten jagade våra fötter (vilket är väldigt smärtsamt) och den stora gjorde sin "fatsoattack". (denna attack innebär att hon med all sin vikt lägger sig på något lämpligt offer, denna natt Adrian.)
"Ja.. de var ju inte de här man hade räknat med för ett år sen... "
Jag försökte fly ifrån allt oväsen genom att hålla för öronen.
"Håll inte för öronen, du ska också höra!!"
Dumma Jonathan :(
Men när allt kommer omkring, kan man ju inte vara arg på honom. Inte på riktigt.
Kommentarer
Trackback
