Oväntad morsa

Det är nu sommarn börjar. För det är nu jag är helt färdig med allt som har med skolan och pluggandet att göra. Jag skickade in min hemtenta idag, men än så länge vet jag ju inte ifall jag har klarat den. Det känns bra iaf, så jag tror inte det kommer vara några problem. :)

Midsommar firades som sagt i skåne. Jag ville ha en fin midsommarbild på Adrian, så jag o morsan gjorde en liten krans. Först kan jag ju påpeka att det var blombrist! Man fick ju fan rota igenom verenda lilla plätt för att kunna hitta några försynta blommer.
När vi väl hade fått ihop tillräckligt och gjort vår lille krans, var Adrian allt annat än happy baby. Han var förbannad. När han sen var på bättre humör hade blomhelvetet vissnat och min dröm om att få en fin midsommarbild hade blivit krossad. Haha, hemskt vad dramatiskt det lät nu. :P


Angry Baby!

Klarade alla tentor utan problem. GÖTT! Har bara en 6 sidors hemtenta kvar, sen är jag färdig. :)

Vi åker ner till Skåne över midsommar. Hoppas på någorlunda väder iaf.

Glad midsommar alla! :)

Imorgon gäller det.. då ska jag skriva alla 4 jävla japanskatentor! Jag tror jag kommer klara 3 av dem och faila en av dem.
Har bara suttit hemma och pluggat hela veckan. Allt det jag har pluggat in, är saker som har tagit flera månader att gå igenom på skolan. Så ni kan tänka er hur fokuserad jag har varit den senaste veckan.

Eftersom jag har suttit helt nedgrävd bland japanskaböcker, är det inte helt konstigt att jag har tänkt tillbaka på min Japantid väldigt mycket. Jag saknar Japan och allt folk så sjukt mycket! Vill åka tillbaka. Men även om jag någon gång i livet skulle åka tillbaka igen, skulle ju ingenting bli som det var då.

Förövrigt är det idag exakt 4 veckor sedan Adrian föddes!

De här med att allt är så himla lätt kan jag ju ta och äta upp.

Nu är vi sjukt trötta. De senaste tre nätterna har varit hemska. Lillen har vaknat vid 3 varje natt och sen inte somnat om igen, vilket innebär att jag inte heller fått sova. Jonathan har fått sova mer än mig på nätterna och har därför gått upp tidigare och haft hand om Adrian, så att jag har kunnat sno ett par timmars sömn på morgonen/förmiddagen istället.
Det är så frustrerande att inte veta vad lillen alltid vill. Man vill ju att han ska vara nöjd hela tiden, men det är omöjligt.
Att vara såhär trött gör mig sur. Jag går omkring och är på dåligt humör och har nästan inget tålamod. Inte så bra när man har ett spädbarn att ta hand om. Jag vill inte bli arg på honom, men det blir jag. Det mesta lyckas jag pressa undan inom mig, men lite sipprar ut i form av att jag kanske höjer rösten lite (Vad vill du!!!??) eller att jag gungar honom lite väl fort i min famn.
Men allt hade varit så mycket jobbigare ifall Jonathan och jag inte hade haft en sån bra relation. Vi har så sjukt kul tillsammans och lägger in en stor portion humor i allt. Inatt låg vi och skrattade åt hela situationen för att den var så jobbig.. men ändå komisk. Klockan var runt 5, Adrian skrek och ville inte sova, den lilla katten jagade våra fötter (vilket är väldigt smärtsamt) och den stora gjorde sin "fatsoattack". (denna attack innebär att hon med all sin vikt lägger sig på något lämpligt offer, denna natt Adrian.)
"Ja.. de var ju inte de här man hade räknat med för ett år sen... "
Jag försökte fly ifrån allt oväsen genom att hålla för öronen.
"Håll inte för öronen, du ska också höra!!"
Dumma Jonathan :(



Men när allt kommer omkring, kan man ju inte vara arg på honom. Inte på riktigt.