The land of sushi
Idag är det 11 dagar kvar innan det smäller. Eller smäller o smäller.. det får vi väll hoppas att det inte gör. Men den 29 åker jag iaf till Japan. O fy fan vad jag är nervös! Det är först nu jag har börjat förstå vad det faktiskt är jag ger mig in på. Jag tror inte riktigt jag har fattat vad det är som har varit så speciellt lr varför folks reaktion när jag berättat om min kommande resa, generellt sätt brukar vara att det tycker det är jätte, jättemodigt och jättetufft av mig att göra detta. Äh, va fan, det är väll inte så märkvärdigt.
Fast nu.. nu är man inte så kaxig längre. Jag känner mig allt annat än redo. Jag kanske skulle ha pluggat hemma ett halvår till och åkt efter det.. för att få ut så mycket som möjligt av min resa borde jag kanske ha haft lite mer erfarenhet utav språket.. och skriften. Jag tvivlar inte en sekund på att jag kommer lära mig jättemycket, men frågan är ifall jag inte har förväntat mig att lära mig ännu mer.
Ok, just nu låter det nästan som att jag redan vart där. Jag vet ju faktiskt inte hur mycket jag kommer lära mig så jag kanske inte ska ta ut "förlusten" i förskott.
Jag är hispig och nervös för en jävla massa saker som kan tänkes hända, lr inte hände.
Tänk om mitt baggage försvinner? Tänk om jag står som ett jävla Svensson-fån vid rullbandet o väntar, men så kommer det ingen väska? Vad fan gör man då?
Tänk om jag inte hittar min transfer och jag uppnår en form utav panik som kan tänkas bidra till att jag blir anhållen för försök till terroristdåd.
Tänk om jag går vilse i denna enorma stad och inte hittar tillbaka till min lägenhet utan måste sova på nån jävla bänk nånstans med enbart noriblad som täcke?
Tänk om jag kommer försent första skoldagen och inte vågar gå in pga att lektionen redan har börjat?
Tänk om jag glömmer nått jätte, jätteviktigt! Som tex otrivin.. lr ipren.
Tänk om jag råkar krympa alla mina kläder när jag ska försöka mig på den så svåra och ack så ädla konst det innebär när man tvättar.
Tänk om saknaden efter Jonathan blir för stor.
TÄNK OM JAG INTE TRIVS OCH BARA SITTER O VÄNTAR PÅ ATT DAGARNA SKA FÖRSVINNA!?
Fast nu.. nu är man inte så kaxig längre. Jag känner mig allt annat än redo. Jag kanske skulle ha pluggat hemma ett halvår till och åkt efter det.. för att få ut så mycket som möjligt av min resa borde jag kanske ha haft lite mer erfarenhet utav språket.. och skriften. Jag tvivlar inte en sekund på att jag kommer lära mig jättemycket, men frågan är ifall jag inte har förväntat mig att lära mig ännu mer.
Ok, just nu låter det nästan som att jag redan vart där. Jag vet ju faktiskt inte hur mycket jag kommer lära mig så jag kanske inte ska ta ut "förlusten" i förskott.
Jag är hispig och nervös för en jävla massa saker som kan tänkes hända, lr inte hände.
Tänk om mitt baggage försvinner? Tänk om jag står som ett jävla Svensson-fån vid rullbandet o väntar, men så kommer det ingen väska? Vad fan gör man då?
Tänk om jag inte hittar min transfer och jag uppnår en form utav panik som kan tänkas bidra till att jag blir anhållen för försök till terroristdåd.
Tänk om jag går vilse i denna enorma stad och inte hittar tillbaka till min lägenhet utan måste sova på nån jävla bänk nånstans med enbart noriblad som täcke?
Tänk om jag kommer försent första skoldagen och inte vågar gå in pga att lektionen redan har börjat?
Tänk om jag glömmer nått jätte, jätteviktigt! Som tex otrivin.. lr ipren.
Tänk om jag råkar krympa alla mina kläder när jag ska försöka mig på den så svåra och ack så ädla konst det innebär när man tvättar.
Tänk om saknaden efter Jonathan blir för stor.
TÄNK OM JAG INTE TRIVS OCH BARA SITTER O VÄNTAR PÅ ATT DAGARNA SKA FÖRSVINNA!?
Kommentarer
Postat av: vanessa
hahhaha. fyfan vad jag skrattade åt det här. allt kommer gå skitbra! <3
Trackback
