Ett år senare - tankar
Saknad.
Saknaden efter något som har varit eller något som aldrig kommer vara.
Finns det en balans, ett lugn, en total stillhet där frustrationen och bitterheten inte kan få grepp om mig?
Ett kaos av tankar och förvirring. Jag försöker vilset förstå vad det egentligen innebär att leva.
Vad är målet? Finns det? Är jag i över huvud taget benägen att känna igen det om jag skulle se det?
Ångest över vad som har hänt och vad som kan komma att hända. För vad jag har gjort och för vad jag inte har gjort. Eller inte gjorde.
Samtal som jag är för feg för att våga ringa.
Dagarna går och jag blir släpad efter. Jag kan inte sätta stopp för det men är samtidigt för lat för att släppa taget om min förnekelse. Men likgiltigheten är redan förlorad. Jag upplever varje moment igen. Eller kanske är det för första gången?
Stäng av. Tryck på off. Men hur, var, när? Ingenting hjälper. Det som förr var grumligt är nu klart. Men istället blir nya delar grumliga. Jag tycker inte om det. Jag tycker inte om att känna smärtan. Att känna, är det det som är målet? Livets innebörd. Det ska kännas att man lever sägs det ju.
23 år. Jag älskar att sova.
