Oväntad morsa

Saknad.
Saknaden efter något som har varit eller något som aldrig kommer vara.

Finns det en balans, ett lugn, en total stillhet där frustrationen och bitterheten inte kan få grepp om mig?
Ett kaos av tankar och förvirring. Jag försöker vilset förstå vad det egentligen innebär att leva. 
Vad är målet? Finns det? Är jag i över huvud taget benägen att känna igen det om jag skulle se det?
Ångest över vad som har hänt och vad som kan komma att hända. För vad jag har gjort och för vad jag inte har gjort. Eller inte gjorde.

Samtal som jag är för feg för att våga ringa.

Dagarna går och jag blir släpad efter. Jag kan inte sätta stopp för det men är samtidigt för lat för att släppa taget om min förnekelse. Men likgiltigheten är redan förlorad. Jag upplever varje moment igen. Eller kanske är det för första gången? 

Stäng av. Tryck på off. Men hur, var, när? Ingenting hjälper. Det som förr var grumligt är nu klart. Men istället blir nya delar grumliga. Jag tycker inte om det. Jag tycker inte om att känna smärtan. Att känna, är det det som är målet? Livets innebörd. Det ska kännas att man lever sägs det ju.
23 år. Jag älskar att sova.

Drivkraft, drivkraft, drivkraft.
Jag får mycket beröm på arbetsstödsförvaltningen (det är där jag går hos jobbgarantin) för att jag har sådan drivkraft. 
De har granskat mitt CV och personliga brev och tyckt att det inte finns något att ändra på. Har även fått beröm för att jag kan tala för mig. Så varför ska det vara så jäkla svårt att få jobb? Jo, för att det är på intervjuerna det brukar skita sig.
Jag kan inte låtsas att jag är glad. Och vem vill anställa någon som inte går omkring med ett ständigt käckt leende uppklistrat i ansiktet? 

Jag tycker att praktiken verkar väldigt lovande iaf. Ska antagligen börja nästa vecka.. men kontraktet är inte skrivet ännu. 
Det var lite komiskt, för den ras ägaren till hundtrimmet sysslar med framförallt, är den ras som jag är uppvuxen med, nämligen schnauzer. Hon föder till och med upp schnauzrar. :) 



Jag och Rambo, april 2008

Ska åka till stallet nu snart. Sedan på eftermiddan ska jag på praktikmöte!
Har väntat i 3 veckor på det här. Ska förhoppningsvis praktisera på ett hundvårdställe. Jag har försökt leta efter information om stället på internet, men inte hittat någonting.. Det ligger iaf på backaplan, i samma byggnad som Arken Zoo. 
Idag ska jag alltså träffa ägaren tillsammans med min handledare. Jag hoppas att jag genom den här praktiken kan få kassavana, nya kontakter och meriter samt chans till sommar- och extrajobb. Men vi får se vad hon säger. 
Det verkar inte som att hon har någon anställd i sitt företag, så chansen till jobb är nog ganska liten. Men jag hoppas hon kanske har något form av sammarbete med Arken Zoo. 

Ifall jag börjar praktisera kanske det innebär att jag inte kommer kunna jobba extra som hundrastare längre.. men jag hoppas på att kunna behålla det med. 

Är för övrigt så jäkla trött på den här kylan! Adrian hatar att klä på sig alla ytterkläder. Brukar bli en brottningsmatch vara gång. Så skönt på sommaren när man bara kan ta på honom ett par sandaler och sedan gå ut.



Sommar i Simrishamn 
Svårt med balansen.

Fyfasen.. det var -14 när jag jobbade inatt. Äckelväder. 

Igår följde Jonathan och Adrian med till stallet. Adrian älskar ju djur :) 
Tanken var att han även skulle få prova på att sitta på Kolur också - vi hade med oss hans cykelhjälm, men han hade hunnit bli för trött och grinig då, så han ville inte. 
Men Jonathan och Adrian gick runt och gav hästarna morötter istället. 



Nyfiket möte mellan pojke och häst. 

Jonathan fotade även lite när jag red.





Tölt :)

Har precis hämtat Adrian från dagmamman. Nu sitter han nöjd i soffan och smaskar på en skalad bit äpple. 
Jag har hunnit vara i stallet, gått ut 1 timme med en hund och faktiskt besökt graven. För första gången sedan oktober! Större delen av besöket gick ut på att försöka få tänt ett gravljus, samtidigt som det blåste och snöade. Inte det lättaste.. undrar om mamma kunde höra alla svordomar? Fick tänt ljuset till slut.



Har bestämt mig för att söka till djursjukskötarutbildningen i Skara. Ifall jag kommer in, så kommer jag antingen få pendla dit (3 h enkelväg) eller så hyr jag ett rum där och sover där på vardagarna. Men det eventuella dilemmat får vi lösa då. 
Jonathan stöttar mig och tycker jag ska söka dit. Han har till och med sagt att vi kan flytta närmare Skara, för han har inget emot att pendla. Men jag tycker inte vi ska behöva flytta. Tycker om att bo nära mormor o morfar, och sen så älskar Adrian sin dagmamma. (Och alla hennes djur) Så det skulle vara synd ifall han hade behövt byta. 

It's been 2 months and 4 days since my last confession. 

Jag har hunnit fylla år, hunnit fira jul och även nyår. 

Jul


Tycker om den här bilden :)

Nyår


Sedan jag skrev sist, så har jag även hunnit vara magsjuk hela två gånger. Har precis tagit mig ur den senaste. Jävlar vad jag hatar magsjuka! 

Har knökat med sakar att göra hela dagarna. Är med i arbetsgarantin för ungdomar, studerar en kurs på universitetet, jobbar extra som hundrastare + kör ut Gp och så är jag medryttare på en jättego islandshäst 3 gånger i veckan. 

"Det är bra att du har saker att göra, då går tiden fort." Även jag har tänkt att det är bra att tiden går fort. Men varför? Varför vill man att tiden ska gå fort? Enda anledningen jag kan komma på, är att man har bråttom till någonting. Att man har ett mål man vill nå så fort som möjligt och komma ifrån den här "tillfälliga" vardagen. Men jag känner inte att jag har en framtida vardag att ha bråttom till.
Innan så har jag alltid längtat till diverse olika saker. Sommaren 2009 längtade jag till sommaren 2010, och den sommaren som skulle bli så bra, den sommaren blev den värsta i mitt liv. Så varför ska det vara så positivt när dagarna går fort? Man vet inte vad man har framför sig.
Sommaren 2010 längtade jag tillbaka till sommaren 2009.

Riktigt dålig på att skriva!
Får väll dra en lite snabbgenomgång av det senaste.

Var ju på storseans med Terry Evans. Trodde min tro skulle avgöras där men känner mig fortfarande väldigt kluven. Han fick aldrig någon kontakt med mamma, men det var ändå intressnat att se hur han fick kontakt med andras anhöriga. Men han hade fel ganska ofta.. samtidigt som han kunde berätta väldigt exakta saker ibland. Så jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Vi hade ändå en riktigt mysig och rolig kväll.

Efter seansen kom det fram en kvinna som är studerande hos Terry. Hon undrade om vi kunde komma hem till henne i Kungsbacka så hon kunde utföra andlig healing på oss. Jag tycker sånna här saker är jätteintressanta, så jag sa såklart ja. Sånt kostar annars men hon skulle göra det gratis.
I onsdags förra veckan var vi där. En del människor upplever saker under själva healingen, andra upplever flera dagar efteråt och vissa upplever ingenting. Andlig helaing kan tydligen påverka både det psykiska och det fysiska hos folk.

Under själva healingen såg jag massa konstiga saker. Saker som är svåra att förklara så jag tänker inte ens försöka mig på det.
Men en grej som är lite konstigt, det är att jag inte fick någon mensvärk den här gången. brukar ju få sån fruktansvärd smärta, men den här månaden har jag inte fått några besvär alls. Säkert ett sammanträffande, men lite skumt är det ju.

Adrian verkar inte tycka om snö så jättemycket. Han har väll ärvt det efter mig. Har nog bara lyckats ta en bild när han är ute i sin overall och ser glad ut.

Skulle som sagt till arbetsförmedlingen på obligatoriskt infomöte ang jobbgarantin för ungdomar.
Förberedde genom att göra fruktsallad och ta med mig böcker till Adrian.
Fick släpa på allt då Jonathan tagit med nyckeln till barnvagnsutrymmet..
Väl där är det en 30 - 40 ungdomar som sitter och väntar. Det kommer en tant som välkomnar alla och ber oss stiga in i ett rum. Jag går sist då jag var tvungen att få ihop alla grejer i famnen. När jag ska kliva in stänger hon dörren mitt framför näsan på mig. Har aldrig känt mig så förnedrad i hela mitt liv.
Jag bankar på dörren, kärringen kliver ut och stänger efter sig.

"Du ska väll inte in här?"
"Jo det ska jag.."
"Du kan inte ha med dig honom."
"Jag fick information om det här mötet i förrgår. Det stod klart och tydligt att ifall man inte kommer så skrivs man ut."
"Vi kan inte hjälpa att du inte har någon barnomsorg!"
"Jag har barnomsorg! Men jag har bara rätt till 15 timmar i veckan eftersom jag är ARBETSLÖS!"
"Du måste ha full barnomsorg, dvs varje dag! Det här är ett heltidsåtagande, du kan när som helst bli inkallad till möten."
"Är det så svårt att få reda på saker en vecka i förväg??"
"Ja det är såhär det fungerar. Det sitter 30-40 ungdomar där inne, du kan inte ha med dig honom in. Vi kan som sagt inte hjälpa att du inte har någon barnomsorg."
"Men jag HAR barnomsorg!!"

Hur ska jag kunna betala för full barnomsorg om jag inte har något jobb? Hon var så otrevlig kärringen att jag gick därifrån med gråten i halsen.
Jag hade kämpat för att komma dit i tid, kånkat på Adrian, skrapat bilen etc och så stänger de dörren framför näsan på mig.
Och förresten tvivlar jag starkt på att det här mötet var någon jäkla impulsgrej. Med tanke på att det var så många som skulle vara där, så måste det ju varit inplannerat ganska länge. Eller?
Blir så arg och ledsen.

Gick till mormor och morfar efteråt och beklagade mig. Mormor gjorde pannkakor, Adrian var jätteglad och jag blev också på bättre humör.
Men som sagt, känner mig så fruktansvärt kränkt. Kommer aldrig glömma känslan av när hon stängde dörren framför mig. Det var dessutom en glasdörr, vi hade ögonkontakt när hon stängde. Fy fan säger jag bara.

Dessutom står det ingenstans på kallelsen att man inte får ha med sig barn.

1 vecka och 6 dagar sedan jag skrev.
Jag kan inte skylla på att jag inte har tid. Tid har jag gått om.

Jag har lämnat Adrian hos dagmamman och besökt graven. Får dåligt samvete av att jag inte besöker den så ofta, men det ska ju inte kännas som ett tvång heller. Jag vill försöka tro att mamma är med oss överallt och inte bara ligger nergrävd i jorden.

På måndag är det äntligen dags för storseans med Terry Evans! Jag har väntat i flera månder på detta. Jag och Malin köpte biljetter för längesen. Ska bli spännande. Hela min tro kommer avgöras i den här seansen. För er som inte vet, så är Terry Evans den där engelsmannen som är med i programmet "det okända".
En del av mig tror på det, men en annan del av mig tror inte. Jag hoppas Terry kan få tyst på mitt tvivel. Hade varit så skönt att faktikt tro på någonting och känna stöd och tröst i att mamma fortfarande finns.

Imorgon ska jag till arbetsförmedlingen på obligatoriskt jobbmöte. Fick ett brev om detta igår. Igår! Kommer man inte på mötet så blir man utskriven. Blir så förbannad. De tror att bara för att man inte har jobb, så har man ingenting. Adrian kommer jag bli tvungen att ta med. Jag hoppas verkligen att han skapar kaos där, river ner allt och gapar och skriker. :) Ifall de klagar så är det bara o säga att "hade ni sagt till mig en vecka i förvag så hade jag kunnat ordna med hans dagmamma. Men jag fick reda på detta möte i förrgår och då blir det såhär!".
Kl 10.15.. får ta med mig fruktsallad till Adrian.

Skulle egentligen ta och städa idag. Får se hur det blir med det.



För ett par veckor sedan bytte vi till vinterdäck..

Sitter och sörplar på en varm kopp kaffe och känner mig allmänt risig. Jag har ont i ryggen pga en mensvärk som jag var övertygad om skulle försvinna efter jag fött barn. För det brukar vara så för de flesta. Så var det för mamma, och så var det för mormor. Mamma berättade att hon kunde bli tvungen att sjukskriva sig när hon var yngre, pga den enorma värk. Riktigt så illa är det inte för mig idag, men ibland är det.

Jag körde ut gp själv för första gången förra söndagen. Jag började strax efter2 och kom hem strax innan 8.. en runda som ska ta 3 timmar tog 6 timmar för mig. Jag förbannar alla idioter som är för nonchalanta för att märka sitt hus eller sin brevlåda. Hur i helvete ska jag kunna veta vad det är för husnr om det inte står någonstans??

Är trött på att bara få en massa motgångar uppslängda i ansiktet helas tiden. Ibland kan jag nästan känna mig sjuk av avundjuka och frustration, på människor som bara kan glida omkring utan svårigheter. Folk som inte uppskattar vad de har och tar allt förgivet.
JAG FÅR INTE ENS STUDERA PÅ FUCKING JÄVLA KOMVUX!!
...
Jag får inte jobb. Jag vet vad jag vill jobba med. Vad jag vill utbilda mig till. Jag har alltid haft bra betyg och kämpat trots att det hade varit lättare att ge upp. "Vi ska aldrig stänga dörrarna för männickor". Bullshit!
Det är inte det att jag stter och tycker synd om migsjälv, utan helt enkelt det att jag har börjat ge upp. Det finns en gräns över hur mycket en männsika klarar av.

Sen är ju vintern påväg. Vintern med alla dess "festligheter". Födelsedagar, jul, nyår. Det är ju jobbigt nog att mamma är borta. Men tack vara min barnsliga, giriga släkt så kommer vi som lever aldrig kunna vara samlade i samma rum igen. Martin ska dessutom opereras nu igen, så han kommer vara på sjukhuset över jul.

Jag är förbannad men måste vara samlad och låtsas att allt är bra. Känner mig stresad över att tiden går och jag gör "ingenting". Jag vill ju inte ha det såhär. Men det är svårt när livet och samhället motarbetar mig hela tiden.

För ett år sedan red mamma, Joathans mamma och jag. Igår letade jag som en idiot efter de bilder som Madkullens islandshästar publicerade på deras blogg. förstår inte varför jag inte sparade dem redan förra året. Men jag hittade dem tillslut iaf. Det är den enda bild som finns på mig och mamma då vi rider! Så det kändes viktigt för mig att hitta den.
Dessutom är det sista gången mamma fick rida.

En till bild som jag tog vid samma tillfälle:

Nu är gravstenen äntligen färdig. Jag tycker den blev jättefin. Var lite nervös för att den inte skulle bli bra.. för det var jag som var där och godkände det sista.



Gravstenen är alltså upphängd på en mur. Ifrån platsen kan man se våmmedal. Man kan inte se just vår lägenhet, men man kan tydligen se den lägenhet där mamma o pappa bodde de 2 första åren med mig. Så de är en fin tanke bakom placeringen.

Häromdan bläddrade jag igenom lite gamla anteckningar med låtskisser, texter och andra personliga dagboksinlägg. De flesta texter jag skriver är på engelska, men jag fick syn på en gammal svensk text jag skrev när jag var 16. En text som aldrig blev tonsatt, men som jag kanske kommer tonsätta nu istället.
Byter jag ut ett ord i sista meningen, så är det som att jag skrev den här texten för framtiden, för idag.

Havet står i brand
ett oförklarligt fenomen, det är sant
Måsarnas skrik av fasa
fyller hela världen i dess brasa

Träden står i lågor
de brinner ner och kvar finns bara frågor
om varför inte de får existera
De självklara finns nu inte mera

En ensam säl letar efter föda
bland rester av kroppar från de döda
tvivlar på att livet är värt att leva
Det självklara finns nu inte mera

Jag simmar runt bland strömmar
fast beslutsamma om att glömma
det som inte kommer ske
Varför finns hon inte mer?

 

En bra grej är att jag har fått ett litet jobb iaf. Ska börja köra ut gp med bil på söndagar i Mölndal.
Det är en runda som tar 3 timmar när man kan den. Man börjar vid 3 på natten/morgonen.
För att lära mig rundan så måste jag åka med han som kör ut tidningarna på vardagarna.. då börjar man vid 2. Han frågade om jag är morgonpigg. Morgon?? De är ju fanimig mitt i natten! Ingen mening jag går o lägger mig.
Ska åka med på måndag första gången. Behöver nog åka med en 5 gånger så jag lär mig rundan ordentligt innan jag ger mig ut själv. Lite komiskt eftersom jag inte har något lokalsinne.
Men det känns roligt att få jobba lite! Var på informationsträff i tisdags och jag måste säga att gp verkligen tar hand om sina anställda.

Tog lite höstbilder förra veckan.





Måste komma ihåg att inte gå o lägga mig på söndag.

Sista bilden jag tog i augusti:


September, Adrian tycker om att sitta i lådor:


September, spela piano med mamma:


Ute på lekplasten med pappa:


Nya jackan från Ullared:


Leka i Bollebygd hos sina kusiner:


Krama IggelPiggel, sista bilden tagen i september:


Bilder säger mer än ord ibland. :)
Nu ska jag hämta lillskit hos dagmamman.